Myofascial Release

Myofascial Release Technique (MFR), och den besläktade Integrated Neuromusculoskeletal Release (INR), är ett par av de nyaste behandlingsteknikerna inom den manuella medicinens värld.

Konceptet
MFR är en teknik som skapats för att töja ut och reflektoriskt nå avspänning, release, i strama muskler, myo, och stram bindväv, fascia. Tekniken kan dessutom påverka/förändra ledrelaterade rörelseinskränkningar genom att gå både direkt ut ti1l och indirekt bort frän en eller flera restriktiva barriärer, något man för övrigt ofta använder växelvis. Man talar om direkt och indirekt MFR- teknik. I litteraturen framhålls att man med denna teknik kan:

1. skapa bestående uttöjning av förkortade muskler

2. töja muskler utan att öka svaghet och/eller skapa hypermobilitet

3. minska den belastning på ledfunktioner som förekommer vid inflammatoriska förändringar och fasettledsasymmetri

4. modifiera sekundära eller primära förändringar i fascior,

5. förändra och avlägsna kronisk vasospasm, vasodilation och muskelspasm

Historik

Den muntliga traditionen har tillskrivits osteopatins upphovsman, Andrew Taylor Still (1828-1917), äran att ha varit den förste som visade intresse för den myofasciella vävnaden. Det var dock först i början av 1950-talet som det kom beskrivningar av olika behandlingsmetoder inriktade på förändringar i de myofasciella vävnaderna.

Man letar efter förändringar i bindväv och muskler samt i ledrelaterade rörelsemönster. Man lokaliserar restriktiva barriärer, som ofta registreras som spänning eller stramhet, tightness i vävnaden eller så lokaliserar man slapphet i vävnaden, kallad looseness. Dessa två tillstånd förekommer ofta i motsatsförhållande till varandra. Man bedömer också end-feel genom tight-loosenessmönstret. AIlt bedöms och behandlas samtidigt.

Genom att integrera release-förbättrande rörelser som utförs av patienten (INR) påskyndas behandlingsprocessen.

"Tight-loose"-konceptet
Konceptet omfattar både biomekaniska och neuroreflektoriska element. Vid en ökad påverkan av bindväven i senor och fascior förändras kollagenet. Börja behandla områden med tightness som ligger långt ifrån det smärtande området.

Direkt behandlingsteknik
Direkt MFR behandlingsteknik påverkar områden med tightness. Release uppnås genom att man för vävnaden till den tightness som man har registrerat och som utgör den direkta myofasciella barriären och håller kvar vävnaden där. När man ökar tightness uppstår snabbt release, ofta i flera riktningar och samtidigt. Ofta påverkas alla vävnader som tillhör det kedjeliknande mönstret. Fenomenet kallas då unwinding.

Indirekt behandlingsteknik
För varje tightness finns en relaterad tredimensionell looseness. Ofta uppträder looseness i exakt motsatt riktning till den i vilken man fann tightness.
Konceptet för indirekt MFR-behandlingsteknik är huvudsakligen detsamma som det koncept som kallas "Den funktionella indirekta metoden".
I båda metoderna kan man föra vävnaden ut till den direkta barriären eller ut till den indirekta barriären.
I båda situationerna är det viktigt att man så snart man känner release i vävnaderna, minskar behandlingstrycket lite och där varsamt följer vävnadens förändringar och rörelseriktningar under och precis efter releasen. Man skall alltså inte själv bestämma riktningen, utan "lyssna" till vävnaden. Om behandlaren ökar sin belastning på vävnaden under releasen kommer denna att hejdas. Lättar man däremot på belastningen fortsätter processen ofta.

Integrated Neuromusculoskeletal Release (INR)
Tekniken är densamma som vid direkta eller indirekta MFR, men klienten hjälper i detta koncept aktivt till med releaseförbättrade rörelser för att underlätta behandlingsprocessen.
Klienten kan till exempel hålla andan i in- och utandningsfasen, vilket påverkar skulderregionen, thorax, diafragma och den lumbosakrala övergångszonen. Klienten kan även göra simrörelser (crawl) Iiggande på rygg eller mage, vilket förändrar extremiteternas ställning.
På samma sätt kan man bidra till release i hela halsregionen och i den kranio-cervikala övergången med - ögonrörelser
(kranialnerverna 3, 4, 6), tungrörelser (kranialnerv 12), käkrörelser (kranialnerverna 5, 7) samt artikulering av ljud som aa, Ii, ää (kranialnerverna 9, 10, 11), eftersom man då aktiverar hjärnnervernas motoriska del.

Genom att på så sätt aktivera muskler som ingår i de funktionella mönstren kan man uppnå en inhibition av de primärt hypertona musklerna, förutsatt att de aktiverade musklerna fungerar som antagonister till den primärt hypertona muskulaturen.

Man kan också uppnå en töjning av den primärt hypertona muskulaturen i den postisometriska avspänningsfasen, förutsatt att de aktiverade musklerna fungerar som agonister till den primära hypertona muskulaturen.

Också annan isometrisk muskelkontraktion som framkallar, postisometrisk avspänning kan förbättra reJeasen. Man kan växla mellan de tre behandlingsformernas direkta och indirekta MFI{ samt INR - under behandling, men man bör inte avbryta behandlingen under själva releasen.

Behandlingsreaktioner
Bland de mer positiva reaktionerna kan nämnas avslappning i vävnad, värme, rodnad, smärtbefrielse och allmän avspänning. Ofta upplever klienten obehag efter den första och ibland även efter den andra behandlingen, ett obehag som närmast kan jämföras med den ömhet som uppträder efter gymnastik eller träning. Andra reaktioner som kan förekomma under de första
behandlingstillfällena är autonoma reaktioner, som till exempel frusenhet, illamående, kräkningar och/eller riklig vattenkastning. Dessutom kan yrsel eller förvirring, huvudvärk och trötthet förekomma.
Klienten bör innan behandlingen påbörjas naturligtvis informeras om eventuella biverkningar Om man får en alltför stark reaktion kan det bero på att man har behandlat ett för stort område, som kanske redan utan behandling är överbelastat. Behandlingsintensiteten skall i sådana fall minskas.

Undersöknings- och behandlingsplan
Diagnostisering, som vid alla andra behandlingar, det viktigaste och det svåraste. Man använder samma undersökningsteknik som vid MET, men kompletterar med en palpatorisk bedömning av vävnaden över och omkring dysfunktioner för att identifiera eventuell tightness och looseness.
Det förutsätts att det före diagnostiseringen har gjorts en grundlig anamnes och en allmän objektiv undersökning. Om nödvändigt kompletterad med laboratorie- och öntgenundersökningar, för att utesluta reumatologiska inflammatoriska Iedsjukdomar, maligna organiska
eller neurovaskulära sjukdomar.
När dysfunktionsmönstret är fastlagt väIjs strategi. Man börjar normalt i området med mest tightness (se ovan) förutsatt att detta inte utlöser smärta. I tveksamma fall börjar man alltid vid diafragman.
I akuta fall kan man behandla l-2 gånger den första veckan. Därefter följer man planen för kroniska fall, där man behandlar 1 gång i veckan under 2-4 veckor. Sedan behandlar man med 2-4 veckors intervall. Sammanlagt ger man behandling i genomsnitt 6-8 gånger. Rörelseövningar ordineras först när en klar förbättring har inträtt vad smärta och vävnadsfunktion anbelangar. Detta kan ofta uppnås efter första eller andra behandlingen.
Man skall utforma ett individuellt träningsprogram som är lätt för klienten att följa. Syftet är töjning av tight bindväv och muskulatur och att återskapa funktionell kapacitet i svaga, förkortade muskler.